På plats i USA.

Då var vi äntligen framme. Till och med jag som är ordentligt flygrädd kom hit, oskadd :-)
Hittills har jag känt mig grymt isolerad, utan bil, möbler, internet och TV. Men idag!!! Äntligen har vi fått fart på nya tv;n och internet på datorn. Så nu är jag med i matchen igen, tänk att man kan känna sig så off utan dessa prylar...?? Konstig värld det här.
Så idag har jag och barnen pratat med både mamma och pappa, lillebror Erik och kusin Sara via webkameran, hur kul som helst. Funkar skitbra!
Viktor höll på att krypa in i datorn när han såg alla på "andra sidan"...blev såå glad och ropade HEEEJ HEEEJ !!!

Nu har vi varit på Wal-Mart och handlat lite, bland annat vatten, frukt och lite grejor så att vi kan baka kladdkaka. Alltid nåt att göra; baka.
Annars gör vi väl inte så mycket än på dagarna, jag och barnen. Det är ett helt nytt lägenhetsområde vi bor i men tyvärr har de glömt att göra en lekplats. Så eftersom vi inte har någon bil (Fredrik har ju den till jobbet) så får vi gå en promenad på ca 20 minuter för att komma till en liten lekplats. Och den är rätt liten så de har tröttnat på den efter bara några få besök. Men vi kommer ut på nåt åtminstone. Här vid lägenheten går det inte så bra att leka, så är vi inte inne så blir det besök på lekplatsen.
Idag har vi varit inne och grejat, fått besök av killen som installerade internet bland annat. Sen tog jag en promenad så att ungarna fick vila i vagnen. Sen satt jag här utanför dörren till vår lägenhet i solen och läste. Skönt som attan! Säkert 20 grader i solen.

Hittills känns det som ni kanske förstår lite ensamt på dagarna. Kanske blir det bättre nu när jag kan kommunicera lite via internet. Men det går ju inte att förlita sig på det sällskapet under ett helt år. Måste ut och träffa folk. Dock inte så lätt. När man går igenom villaområdet som lekplatsen ligger i är det som att området "sover" på dagtid. Ingen är hemma och ingen i lekplatsen. Var är alla? Försökte fråga en kontaktperson vi har här om vad mammor och barn har för sig här egentligen. Berättade om att vi hemma i Sverige har sk öppna förskolor. Hon sa att här har man egna privata såna tillställningar. Och hur hittar jag dom??
Ibland känns det hopplöst och jag vill bara åka hem till det jag känner igen, där jag vet hur jag ska bete mig utan att nån ska titta och tycka jag är konstig. Där jag vet vad jag får och inte får göra, ja ni fattar. Men får man ge upp efter 1,5 vecka, nej förbjudet. Big girls don´t cry...
(Det händer bara i smyg...ibland).

Har köpt mig ett par nya löpardojor så snart ska jag väl försöka ta tag i träningen igen. Blev ju nedtrappning när Fredrik var borta i höstas och nu har jag precis blivit frisk efter att vi kommit hit. Blev vrål-förkyld och fick hög feber direkt vi anlänt till USA. Nu har det vänt och endast lite hosta återstår. Det finns en jättefin träningsanläggning som man får utnyttja fritt här i området. Bara 1 minuts promenad från lägenheten. Tydligen är det knappt nå folk där heller. Får ha det som mitt mål det här året, att komma igång ordentligt. (Och det gäller väl att hålla i, för stora displayer skyltar med DONUTS överallt). Men än så länge har jag hållit mig ifrån både snabbmat och donuts.

Ja, jag vet inte vad mer jag kan berätta så här inledningsvis. Inga möbler än som sagt, men med heltäckningsmatta och 47' lcd-tv har vi det rätt mysigt ändå. Haha...
Och köket, ja jag ska försöka låta bli att tänka på vad man har att jämföra med där hemma. Inte för att det är ofräscht, för det är det inte. Helt nytt ju, men de flesta skåp och lådor gapar tomma. Känns lite som första lägenheten när man flyttat hemifrån. Ett startkit från IKEA typ. Och det räcker inte. Men det får gå, för ett tag åtminstone.

Tyvärr har jag inga bilder,för när jag skulle ladda över bilder från kameran idag var jag mitt i alltihopa tvungen att hjälpa Hanna på pottan och en annan liten filur lyckades radera varenda bild i kameran. Grrr...
Får fota lite nya i morgon.

Kram på er alla! Kom snart och hälsa på, längtar efter lite sällskap. Och min kaffebryggare.