Långledigt

Thanksgiving day betyder lediga dagar här i USA. Fredrik har varit ledig torsdag och fredag vilket har varit jätteskönt. Vi har pysmyst och tagit det lugnt, till skillnad mot många amerikaner denna helg. Thanksgiving är en större familjehögtid än julen här.

Vi har bakat bröd, tagit en och annan löptur, spelat basket, fotboll, läst böcker, varit på rea, firat Fredriks 35-års dag och tittat på film. En kort resumé.

Viktor har gett bort sin napp till pappa i födelsedagspresent och fick ett mjukisdjur i form av Tiger i utbyte. Vi får väl se vad som händer ikväll när det är läggdags. Blir väl ett himla liv kan jag tro, men det gäller att vara hård i såna situationer. Frågan är vem som vinner striden?!?! Tror jag går och lägger mig tidigt så Fredrik få ta striden. Snacka om att göra det lätt för sig. (Men jag sätter nog proppar i öronen för säkerhets skull, annars blir det nog jobbigt att höra på hjärtskärande gråt. Men jag ska inte måla fan på väggen, för det KAN ju gå bra).

Viktors härliga; JAHA!! är annars ett ofta förekommet uttryck här hemma. Så fort man förklarar nåt eller berättar något för honom så kommer det eftertänksamt och med lätt suckande ton ett; Jahaa...

Något annat han tycker är roligt just nu är att gå och småprata för sig själv på engelska. Man hör inte riktigt vad han säger, men det gör man ju i och för sig knappt när han pratar svenska heller. Men roligt är det i alla fall. Han är duktig att ställa om i språket när man försöker prata engelska med honom. Han svarar med sina gulliga; jesch (yes) och no och verkar förstå det mesta nu. När vi är i lekparken pratar vi oftast engelska hela familjen, och barnen ställer om direkt när vi är där. Hanna och Viktor pratar engelska med varandra, även om de inte leker med andra barn. Men Hanna förstår nog att hon måste prata engelska för att kunna kommunicera med de andra barnen överhuvudtaget, så hon byter språk utan att tänka på det. En rolig upplevelse och det är inte utan att man blir lite stolt som man står bredvid och hör när hon är pratar. Viktor pratar inte så mycket utan säger mest; No!! eller STOP! om det är någon som är lite busig mot honom eller gör nåt han inte gillar.

Har även börjat tänka på hemresan lite och det känns underligt. Jag börjar faktiskt bli lite nervös. Konstig känsla att komma hem till Kälarvet och huset igen efter att ha varit här borta ett helt år. Man har ju på något sätt kommit in i vardagslunken här och känner sig rätt hemmastadd, så visst blir det en omställning att komma hem igen. Men man vänjer sig nog snabbt skulle jag tro.